Sitter på en buss till stockholm just nu. Förbannad på mamma och pappa, less på dom flesta. Less på att jag glidit ifrån vissa personer så mycket. Inget är som förut, inte ett jävla skit! Så vart tog allting vägen? Vad gick fel? Folk förändras, växer ifrån varann, byter kompis krets. även jag, jag duckade från mina problem och gick vidare, men att göra så har ju oxå sina nackdelar. För jag tänkte inte på vad som skulle hända sen. Visst, jag har träffat världens bästa pojkvän, äntligen killen som behandlar mej rätt, och sånna killar är väldigt få, vilket är tragiskt. Och jag har ju även träffat massa nya underbara personer, som verkligen förändrat mitt liv. Men måsta verkligen mitt gamla liv försvinna helt för det? Jag är fortfarande kvar i sommarlovet 2011. Vi fyra sittandes på bänkarna i parken. Jag, antonia, A & W. Det var vi fyra mot världen, allting var så fucking perfekt. Även om vi är splittrad nu, så kommer det alltid att vara vi. Jag kommer aldrig glömma våra minnen som vi har tillsammans, alla låtar vi lyssnade på, allt vi gjorde, allt vi sa. Tillbaka till nuet nu, nu finns det bara några få kvar som jag älskar och litar på. Men jag ska försöka njuta nu av livet som jag lever nu, innan sommarlovet är slut, peace